Lördag
Idag är det lördag och igär lämnade jag Lidköping för att inta Södertälje.
Igår innebar det att sitta på Saints med min bror Joel och hans kompisar. Mari o Tina var med mig. Trevligt att träffa Joel nu för det var väldigt längesen.
Idag ska jag försöka åka till mormor först o sen till pappa i Enhörna. Han vet inte om att jag kommer. Det blir en överaskning:D Hoppas han inte läser min blogg innan bara. Men varför skulle han göra det. Han är iväg någonstans ju:D
Det har trasslat till sig med jobb inför nästa månad. Mitt jobb tycker att jag ska vila eftersom att jag fick ryggskott av deras jobb. Och Philipe på NH hör aldrig av sig. Vet inte vad som hänt där. Så jag känner, fuck him! Jag ska försöka hitta annat jobb så fort som möjligt. Jag berättade allt för Karin vars lägenhet jag ska hyra. Att läget helt plötsligt hade vänt. Hon är så go o säger att hon ska hjälpa mig med att hitta jobb...det löser sig nog bara jag tar tag i saker o ting. Jag vill ju verkligen bo där! Klart det ska lösa sig! Kännde bara att jag inte ville gå bakom hennes rygg o låssas som om allt var prima. Om hon hade ett säkrare kort så förstår jag om hon hellre vill hyra ut till någon annan. Jag hittar alltid någonstans att bo.
Nu ska jag äta o klä mig så bär det av sen.
Saknar min Johan jättemycket. Trots att jag träffade honom igår. Tack min söta pojkvän för att du finns o vill ha mig! :*
Kramar på er
Igår innebar det att sitta på Saints med min bror Joel och hans kompisar. Mari o Tina var med mig. Trevligt att träffa Joel nu för det var väldigt längesen.
Idag ska jag försöka åka till mormor först o sen till pappa i Enhörna. Han vet inte om att jag kommer. Det blir en överaskning:D Hoppas han inte läser min blogg innan bara. Men varför skulle han göra det. Han är iväg någonstans ju:D
Det har trasslat till sig med jobb inför nästa månad. Mitt jobb tycker att jag ska vila eftersom att jag fick ryggskott av deras jobb. Och Philipe på NH hör aldrig av sig. Vet inte vad som hänt där. Så jag känner, fuck him! Jag ska försöka hitta annat jobb så fort som möjligt. Jag berättade allt för Karin vars lägenhet jag ska hyra. Att läget helt plötsligt hade vänt. Hon är så go o säger att hon ska hjälpa mig med att hitta jobb...det löser sig nog bara jag tar tag i saker o ting. Jag vill ju verkligen bo där! Klart det ska lösa sig! Kännde bara att jag inte ville gå bakom hennes rygg o låssas som om allt var prima. Om hon hade ett säkrare kort så förstår jag om hon hellre vill hyra ut till någon annan. Jag hittar alltid någonstans att bo.
Nu ska jag äta o klä mig så bär det av sen.
Saknar min Johan jättemycket. Trots att jag träffade honom igår. Tack min söta pojkvän för att du finns o vill ha mig! :*
Kramar på er
Hej alla
Idag ska vi ta o åka till MIO o kolla lite på möbler. Jag ska boka biljett hem till imorn och tillbaka med.
Det ska bli kul o få komma hem o hälsa på Mari imorn.
Min rygg har fortfarande ont men jag har så mycket annat att tänka på nu så jag glömmer bort det. Jag vilar i alla fall och det är det enda jag kan göra.
Nu ska jag kolla på tv.
Kram på er
Det ska bli kul o få komma hem o hälsa på Mari imorn.
Min rygg har fortfarande ont men jag har så mycket annat att tänka på nu så jag glömmer bort det. Jag vilar i alla fall och det är det enda jag kan göra.
Nu ska jag kolla på tv.
Kram på er
Lite bilder från Lidköping
Samt lite bilder på rosorna jag fick från Johan:-D
Två bilder som jag inte tagit men för er som är nyfikna på hur min Johan ser ut:D
Dessa sista två har jag tagit dock
Hej o hopp nu ska jag försöka sova lite till.
Hos Johan igen
Nu är jag hos Johan.
Väntar på att han ska komma hem från jobbet.
Själv sitter/ligger jag här med någon form av ryggskott:( det är fan inte kul. Johan ska ta med mig till hans jobb. Där har de en sån där sträckbänk som sträcker ut ryggen. Ska bli gött.
Min pojkvän har köpt pressent till mig. Det låg en påse i min klädlåda när jag kom hem till honom. Men ett par skitsnygga nya fräscha mörkblåa Cheap monday jeans i precis min slorlek:D
Han är underbar. Även om han inte köper pressenter:)
Nu ska jag till ICA o handla något att laga till mat.
Puss
Väntar på att han ska komma hem från jobbet.
Själv sitter/ligger jag här med någon form av ryggskott:( det är fan inte kul. Johan ska ta med mig till hans jobb. Där har de en sån där sträckbänk som sträcker ut ryggen. Ska bli gött.
Min pojkvän har köpt pressent till mig. Det låg en påse i min klädlåda när jag kom hem till honom. Men ett par skitsnygga nya fräscha mörkblåa Cheap monday jeans i precis min slorlek:D
Han är underbar. Även om han inte köper pressenter:)
Nu ska jag till ICA o handla något att laga till mat.
Puss
Hemma i Gbg (?)
Det är jobbigt att inte riktigt veta vart man hör hemma. Jag bor här men är det hemma?
Jag kom på att det nu är 7 år sedan jag flyttade från Södertälje till Idre. Då blev Idre mitt hem.
Sen flyttade jag med Mie till Grekland och trodde att jag skulle bo där ett bra tag.
Det blev bara över sommaren men jag gjorde mig hemmastadd o försökte "hitta hem" där.
Sen blev det till att flytta till Skåne.
Hem till Pers farmor och farfar och deras stora hus. Han vågade dock inte säga att jag bodde där till sin familj. Hehe. Sen flyttade vi till Växjö. Jag flyttade till Grimslöv och tillbaka till Växjö.
Till olika ställen på Campus och träffade nya människor och nya vänner. Sommaren -09 närmade sig och allt vände och jag hamnade i Gbg.
Under sommaren hade jag ingenstans att bo dock så det blev till att vara hemma hos mamma i Södertälje på mina friveckor. Annars jobba i Gbg.
Jag fick vara med mina gamla härliga vänner. De som betyder mest av allt för mig. De som alltid finns där som alltid ställer upp och som längtar efter mig och saknar mig. De som aldrig slutar hoppas på att jag en dag ska komma hem igen. Eller i alla fall närmare hem.
Nu bor jag i Gbg i en andrahandslägenhet och jag längtar efter att få sluta flytta. Frågan är ju bara då vart man ska bosätta sig. Om man ska ha en familj sen, så känner ju jag att det skulle vara rätt så bekvämt och tryggt att ha de som älskar mig, nära mig. Men blotta tanken på att flytta tillbaka till Södertälje gör mig illamående.
Man kanske kunde göra som Mari, eller pappa o Malin. Att bo inom räckhåll till Södertälje. Kanske Nyköping eller Trosa. Det hade vart fint...
Det som är lite konstigt i allt detta är alla vänner jag fått under åren...Det var så många som var så nära o bra vänner, som jag knappt pratar med längre. Allas liv går vidare o allt man har kvar är minnen. Glada härliga minnen och jag vet att utan mina nyfunna vänner skulle jag inte klarat av att leva i de nya städerna. Det är inte svårt att få nya vänner. Inte alls!!! Ibland hade jag haft svårt att hinna med alla och mig själv samtidigt. Men jag kommer alltid att vara tacksam för de vänner jag fått under resans gång. Det svåra är att hålla kontakten o ha dem kvar.
De första vännerna på resan var nog Dzina o Sandra S. Sen Lisa W och Ida F lite senare in på terminen. Flyttade in till Växjö o campus o träffade Nathalie, Peter, Micke och Sanna. Träffade hela gänget med musikare mfl. Varav Johnna o Robin, jag aldrig kommer att sluta bry mig om. Det var dem jag kom närmst. Även Philip. Men han är ju inte längre i mitt liv av diverse anledningar. Många av de där musikarna är helt underbara. Genom dem träffade jag oxå andra vänner som Robin B, Tess och lilla Line.
Min nya själsfrende. En tjej jag vet att jag aldrig kommer att släppa. Hon ligger nog på samma nivå som mina vänner hemifrån. Hon känner mig utan och innan. Hon känner MIG.
Nu bor jag i Gbg då o här fans Lisa W. Tillbaka i mitt liv igen.
Dessa vänner jag nämnt nu är de jag fortfarande pratar med då o då. Av alla jag lärt känna under åren så är dessa dem jag fortfarande har lite kontakt med. Undra hur många som kommer att falla bort under de kommande åren och undra hur många nya som kommer att komma? Undra hur många som kommer att svika mig och undra hur många jag kommer att svika? Undra hur många av dem jag räknat upp som ser mig som en av deras "vän att behålla o inte tappa kontakten med"?
Man träffar folk under livets gång som man har skitkul med. Som man delar med sig av sig själv till. Som ger av sig själva till mig. Underbara människor. Men hur många lämnar avtryck? Hur många kommer jag bjuda på mitt bröllop och hur många av dem kommer på min begravning?
Så vart hör man hemma? Kanske är det inte så noga vart man bor utan kanske har det att göra med vilka man väljer att dela sitt liv med. Vilka vänner och vilken man. Vilka vill leva med mig o vilka vill jag leva med?
"Home is were your hart is"
Hos mina vänner och hos min familj. Mina vänner och min familj kommer ju att hälsa på mig vart jag än bor. OM de vill vara i mitt liv. OM jag betyder för dem ,det de betyder för mig.
Jag kom på att det nu är 7 år sedan jag flyttade från Södertälje till Idre. Då blev Idre mitt hem.
Sen flyttade jag med Mie till Grekland och trodde att jag skulle bo där ett bra tag.
Det blev bara över sommaren men jag gjorde mig hemmastadd o försökte "hitta hem" där.
Sen blev det till att flytta till Skåne.
Hem till Pers farmor och farfar och deras stora hus. Han vågade dock inte säga att jag bodde där till sin familj. Hehe. Sen flyttade vi till Växjö. Jag flyttade till Grimslöv och tillbaka till Växjö.
Till olika ställen på Campus och träffade nya människor och nya vänner. Sommaren -09 närmade sig och allt vände och jag hamnade i Gbg.
Under sommaren hade jag ingenstans att bo dock så det blev till att vara hemma hos mamma i Södertälje på mina friveckor. Annars jobba i Gbg.
Jag fick vara med mina gamla härliga vänner. De som betyder mest av allt för mig. De som alltid finns där som alltid ställer upp och som längtar efter mig och saknar mig. De som aldrig slutar hoppas på att jag en dag ska komma hem igen. Eller i alla fall närmare hem.
Nu bor jag i Gbg i en andrahandslägenhet och jag längtar efter att få sluta flytta. Frågan är ju bara då vart man ska bosätta sig. Om man ska ha en familj sen, så känner ju jag att det skulle vara rätt så bekvämt och tryggt att ha de som älskar mig, nära mig. Men blotta tanken på att flytta tillbaka till Södertälje gör mig illamående.
Man kanske kunde göra som Mari, eller pappa o Malin. Att bo inom räckhåll till Södertälje. Kanske Nyköping eller Trosa. Det hade vart fint...
Det som är lite konstigt i allt detta är alla vänner jag fått under åren...Det var så många som var så nära o bra vänner, som jag knappt pratar med längre. Allas liv går vidare o allt man har kvar är minnen. Glada härliga minnen och jag vet att utan mina nyfunna vänner skulle jag inte klarat av att leva i de nya städerna. Det är inte svårt att få nya vänner. Inte alls!!! Ibland hade jag haft svårt att hinna med alla och mig själv samtidigt. Men jag kommer alltid att vara tacksam för de vänner jag fått under resans gång. Det svåra är att hålla kontakten o ha dem kvar.
De första vännerna på resan var nog Dzina o Sandra S. Sen Lisa W och Ida F lite senare in på terminen. Flyttade in till Växjö o campus o träffade Nathalie, Peter, Micke och Sanna. Träffade hela gänget med musikare mfl. Varav Johnna o Robin, jag aldrig kommer att sluta bry mig om. Det var dem jag kom närmst. Även Philip. Men han är ju inte längre i mitt liv av diverse anledningar. Många av de där musikarna är helt underbara. Genom dem träffade jag oxå andra vänner som Robin B, Tess och lilla Line.
Min nya själsfrende. En tjej jag vet att jag aldrig kommer att släppa. Hon ligger nog på samma nivå som mina vänner hemifrån. Hon känner mig utan och innan. Hon känner MIG.
Nu bor jag i Gbg då o här fans Lisa W. Tillbaka i mitt liv igen.
Dessa vänner jag nämnt nu är de jag fortfarande pratar med då o då. Av alla jag lärt känna under åren så är dessa dem jag fortfarande har lite kontakt med. Undra hur många som kommer att falla bort under de kommande åren och undra hur många nya som kommer att komma? Undra hur många som kommer att svika mig och undra hur många jag kommer att svika? Undra hur många av dem jag räknat upp som ser mig som en av deras "vän att behålla o inte tappa kontakten med"?
Man träffar folk under livets gång som man har skitkul med. Som man delar med sig av sig själv till. Som ger av sig själva till mig. Underbara människor. Men hur många lämnar avtryck? Hur många kommer jag bjuda på mitt bröllop och hur många av dem kommer på min begravning?
Så vart hör man hemma? Kanske är det inte så noga vart man bor utan kanske har det att göra med vilka man väljer att dela sitt liv med. Vilka vänner och vilken man. Vilka vill leva med mig o vilka vill jag leva med?
"Home is were your hart is"
Hos mina vänner och hos min familj. Mina vänner och min familj kommer ju att hälsa på mig vart jag än bor. OM de vill vara i mitt liv. OM jag betyder för dem ,det de betyder för mig.
Hej
Jag jobbade på Juttan förra veckan. Skulle egentligen ha jobbat till på lördagen men jag fick feber och fick gå av på fredagen:(
Eftersom Johan slutar tidigt på fredagar kom han o hämtade mig och Festis hemma i Gbg och så åkte vi alla till Lidköping tillsammans. Festis körde. Nä jag bara skoja. Festis är ju en katt o får inte ta körkort.
I helgen har vi faktiskt inte gjort så mycket. Jag har varit rätt krasslig o haft feberont i kroppen. I söndags var vi o hälsade på Johans mamma och hennes man o en av Johans bröder i Götene. Joahn försökte lite halvhjärtat gömma bilder på sig själv som barn men lillebror Markus var så snäll och berättade vart de fanns:D Johan var dessutom en av de sötaste barn jag har sett. Så han hade ju inget att skämmas för! Ser fram emot att titta på fler bilder. Det är ju bland det roltigaste jag vet.
Just i skrivandets stund sitter jag i Johans säng och ska snart värma på en fajita som blev över från igår. Kanske blir det även en croassant med chokladcreme i som efterrätt. Ska nog toppa av den med lite Nutella med...så det blir extra sliskigt och onyttigt. Hihi.
Kram på er
Eftersom Johan slutar tidigt på fredagar kom han o hämtade mig och Festis hemma i Gbg och så åkte vi alla till Lidköping tillsammans. Festis körde. Nä jag bara skoja. Festis är ju en katt o får inte ta körkort.
I helgen har vi faktiskt inte gjort så mycket. Jag har varit rätt krasslig o haft feberont i kroppen. I söndags var vi o hälsade på Johans mamma och hennes man o en av Johans bröder i Götene. Joahn försökte lite halvhjärtat gömma bilder på sig själv som barn men lillebror Markus var så snäll och berättade vart de fanns:D Johan var dessutom en av de sötaste barn jag har sett. Så han hade ju inget att skämmas för! Ser fram emot att titta på fler bilder. Det är ju bland det roltigaste jag vet.
Just i skrivandets stund sitter jag i Johans säng och ska snart värma på en fajita som blev över från igår. Kanske blir det även en croassant med chokladcreme i som efterrätt. Ska nog toppa av den med lite Nutella med...så det blir extra sliskigt och onyttigt. Hihi.
Kram på er
Saker trillar på plats
det är rätt konstigt hur en film kan få en på andra tankar. Eller på rätt tankar.
Jag såg en film där själva kontentan av filmen var typ:
Vill han ha dig så kommer han att göra allt som står i hans makt att få dig till att bli hans.
Och jag kan ju bara gå till mig själv...om hjärtat inte är med så kan man inte ge allt.
Jag gav allt för Ph men han gjorde inte det för mig. Man kan inte tvinga sig själv att tycka om någon bara för att man vill. Finns det inte där så finns det inte.
En kille berättade för mig att han var tillsammans med en tjej i över ett år o aldrig sa att han älskade henne. De gjorde slut och efter ett par månader träffade han en annan tjej och han kände nästan på en gång att han var tvungen att säga det till henne. Att han älskade henne.
Folk som varit rädda för att binda sig eller skaffa barn flyttar plötsligt ihop med en tjej o är föräldrar på ett år. Man förändras när man träffar den där speciella personen. Med det säger jag inte att det finns EN. Jag tror att det finns flera, men jag tror oxå att timngen måste vara perfekt och man ska ha varit med om saker i sitt liv för att det ska funka. Att man ska kunna känna så starkt. Att man ska veta hur det ska kännas. För att man upplevt hur det inte ska kännas.
Detta låter kanske lite flummigt men jag tror att jag har rätt. Och jag tror att filmen hade rätt...
Jag såg en film där själva kontentan av filmen var typ:
Vill han ha dig så kommer han att göra allt som står i hans makt att få dig till att bli hans.
Och jag kan ju bara gå till mig själv...om hjärtat inte är med så kan man inte ge allt.
Jag gav allt för Ph men han gjorde inte det för mig. Man kan inte tvinga sig själv att tycka om någon bara för att man vill. Finns det inte där så finns det inte.
En kille berättade för mig att han var tillsammans med en tjej i över ett år o aldrig sa att han älskade henne. De gjorde slut och efter ett par månader träffade han en annan tjej och han kände nästan på en gång att han var tvungen att säga det till henne. Att han älskade henne.
Folk som varit rädda för att binda sig eller skaffa barn flyttar plötsligt ihop med en tjej o är föräldrar på ett år. Man förändras när man träffar den där speciella personen. Med det säger jag inte att det finns EN. Jag tror att det finns flera, men jag tror oxå att timngen måste vara perfekt och man ska ha varit med om saker i sitt liv för att det ska funka. Att man ska kunna känna så starkt. Att man ska veta hur det ska kännas. För att man upplevt hur det inte ska kännas.
Detta låter kanske lite flummigt men jag tror att jag har rätt. Och jag tror att filmen hade rätt...
efter en månad på MSN...så har man pojkvän!
Min nya vän Jossie berättar att hon träffat sin nya kille på FB och jag undrar hur tusan man kan träffa någon på FB
Jo...berättar hon...I den löjliga applikationen "Are you interested" (AYI) kommer det upp bilder på killar som oxå har applikationen. Så får man klicka på "SKIP" eller "YES I'm interested".
Det lät ju kul tänkte jag o la till den när jag kom hem...så har man något kul att göra på kvällarna i sin ensamhet. Titta på killar som tycker att man är snygg. Hehe.
Tyckte det var rätt kul, för alla som klickar YES på mig får jag en liten notice om. "blabla..har klickat yes på dig. Är du intresserad?"
Alla som känner mig vet hur kräsen jag är om hur en kille ska vara, men detta var ju enbart utseende. Så det var bara på skoj tänkte jag. Jag behöver ju aldrig träffa dessa människor så så pinsamt behöver det ju inte vara att klicka JA tillbaka. Vissa var ju snyggare än andra och en EN av alla dessa 1000-tals killar som klickade YES på mig var Johan.
Klart att det inte bara är utsidan som räknas men oh vad fin han var!!! Jag kommer ihåg att jag blev glad över att en så fin kille tyckte att jag var fin:-) Så jag klickade YES tillbaka.
Någon dag efter det såg jag att jag hade ett mail från honom. Eller mail o mail...det var en ";-)" så jag frågade honom vem han var. Hans svar blev att han bara var Johan...en vanlig kille från Lidköping som gillar musik o film o sånt. Sen den dagen pratade vi nästan varje dag..först via "AYI"mailen. Sen vanliga FB mailen o sen la vi till varandra på MSN och bytte telefon nr. Men vi sms'ade bara.
Vi pratade varje dag o det lixom pirrade till varje gång han loggade in o det första han gjorde var att skriva till mig. Men inget om att någonsin träffas. Vi hade bara så mycket gemensamt. Vi skrev samma saker till varandra, hade samma värderingar och när vi pratade med varandra så satt jag med ett löjligt flin på läpparna hela tiden.
Vi var så fruktansvärt lika!!! Hade jag inte veta om att jag inte vara skitzofren , hade jag fan trott att jag satt o pratade med mig själv!
Jag tänkte...kan denna människan bli min vän så har jag en vän för livet! Sen ska man inte hoppas på för mycket... Men jag måste få träffa honom!
Så jag tog mod till mig o skrev...så när får jag träffa dig då?
Svaret blev. När du vill!
Det tog väl nästan två veckor tills jag bokade biljetten till Lidköping. Höll på att bli sjuk tills att det var dax att åka men jag lyckades boka om biljetten som egentligen var bokad till fredagen. Tänkte...bara jag kommer dit så kan jag vara sjuk där. Blir jag sjuk innan, så kommer jag aldrig att komma iväg.
Detta var i torsdags och sen dess har jag vart på kärlekssemseter. Lite som när man åkte på charter o fick en semsterflirt. O mina semester flirter har ju faktiskt varit bra upplevelser allihopa...Per och några år innan det var det en annan kille jag träffade i tre månader.
Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna falla för en kille igen efter Ph. När det var som värst trodde jag att det var kört för min del o att jag skulle gå o tråna efter Ph o förbli ensam för resten av mitt liv.
Jag klev av bussen i Skara o han kom o hämtade mig med sin bil. Jag var så jäkla nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fan vad fin han var. Men konversationen flöt på utan problem o vi åkte hem till honom och lämnade mina grejer o sen åkte vi o handlade mat tror jag...kollade på film och sen var det kört!
Jag vet inte om man kan kalla det kärlek vid första ögonkastet...jag tror jag var lite kär i honom innan, bara av att ha spenderat timtal framför datorn med honom i en hel månad. Jag var lite kär i det jag trodde var Johan. När jag såg honom i verkligenheten fick jag det bara bekräftat typ.
Trots att jag försökte att låta bli att känna något, så låg det lixom o bubblade. Jag vågade inte riktigt...men jag fick berätta om Ph för honom...jag fick prata om mina rädslor och han fick prata med mig om sitt förflutna o tidigare relationer. Vi var lika rädda för att bli sårade båda två.
Vi sa att det är en sån som du man vill ha som pojk/flickvän. Vi båda kände att jag vill att detta skulle bli något så varför sitta o vänta i några veckor bara för att man SKA. Han är underbar och ger mig precis det jag alltid velat ha av en kille. Bekräftelse och massa kärlek. Han både säger och visar hur han känner och jag är såld! Så nu är han min pojkvän. Lite sjukt...för en vecka sen skulle jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag, en vecka senare, skulle vara tillsammans med någon. Men vad ska man göra?
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Kanske inte detta blir som jag tänkt mig heller. Den som lever får se!
Jo...berättar hon...I den löjliga applikationen "Are you interested" (AYI) kommer det upp bilder på killar som oxå har applikationen. Så får man klicka på "SKIP" eller "YES I'm interested".
Det lät ju kul tänkte jag o la till den när jag kom hem...så har man något kul att göra på kvällarna i sin ensamhet. Titta på killar som tycker att man är snygg. Hehe.
Tyckte det var rätt kul, för alla som klickar YES på mig får jag en liten notice om. "blabla..har klickat yes på dig. Är du intresserad?"
Alla som känner mig vet hur kräsen jag är om hur en kille ska vara, men detta var ju enbart utseende. Så det var bara på skoj tänkte jag. Jag behöver ju aldrig träffa dessa människor så så pinsamt behöver det ju inte vara att klicka JA tillbaka. Vissa var ju snyggare än andra och en EN av alla dessa 1000-tals killar som klickade YES på mig var Johan.
Klart att det inte bara är utsidan som räknas men oh vad fin han var!!! Jag kommer ihåg att jag blev glad över att en så fin kille tyckte att jag var fin:-) Så jag klickade YES tillbaka.
Någon dag efter det såg jag att jag hade ett mail från honom. Eller mail o mail...det var en ";-)" så jag frågade honom vem han var. Hans svar blev att han bara var Johan...en vanlig kille från Lidköping som gillar musik o film o sånt. Sen den dagen pratade vi nästan varje dag..först via "AYI"mailen. Sen vanliga FB mailen o sen la vi till varandra på MSN och bytte telefon nr. Men vi sms'ade bara.
Vi pratade varje dag o det lixom pirrade till varje gång han loggade in o det första han gjorde var att skriva till mig. Men inget om att någonsin träffas. Vi hade bara så mycket gemensamt. Vi skrev samma saker till varandra, hade samma värderingar och när vi pratade med varandra så satt jag med ett löjligt flin på läpparna hela tiden.
Vi var så fruktansvärt lika!!! Hade jag inte veta om att jag inte vara skitzofren , hade jag fan trott att jag satt o pratade med mig själv!
Jag tänkte...kan denna människan bli min vän så har jag en vän för livet! Sen ska man inte hoppas på för mycket... Men jag måste få träffa honom!
Så jag tog mod till mig o skrev...så när får jag träffa dig då?
Svaret blev. När du vill!
Det tog väl nästan två veckor tills jag bokade biljetten till Lidköping. Höll på att bli sjuk tills att det var dax att åka men jag lyckades boka om biljetten som egentligen var bokad till fredagen. Tänkte...bara jag kommer dit så kan jag vara sjuk där. Blir jag sjuk innan, så kommer jag aldrig att komma iväg.
Detta var i torsdags och sen dess har jag vart på kärlekssemseter. Lite som när man åkte på charter o fick en semsterflirt. O mina semester flirter har ju faktiskt varit bra upplevelser allihopa...Per och några år innan det var det en annan kille jag träffade i tre månader.
Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna falla för en kille igen efter Ph. När det var som värst trodde jag att det var kört för min del o att jag skulle gå o tråna efter Ph o förbli ensam för resten av mitt liv.
Jag klev av bussen i Skara o han kom o hämtade mig med sin bil. Jag var så jäkla nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fan vad fin han var. Men konversationen flöt på utan problem o vi åkte hem till honom och lämnade mina grejer o sen åkte vi o handlade mat tror jag...kollade på film och sen var det kört!
Jag vet inte om man kan kalla det kärlek vid första ögonkastet...jag tror jag var lite kär i honom innan, bara av att ha spenderat timtal framför datorn med honom i en hel månad. Jag var lite kär i det jag trodde var Johan. När jag såg honom i verkligenheten fick jag det bara bekräftat typ.
Trots att jag försökte att låta bli att känna något, så låg det lixom o bubblade. Jag vågade inte riktigt...men jag fick berätta om Ph för honom...jag fick prata om mina rädslor och han fick prata med mig om sitt förflutna o tidigare relationer. Vi var lika rädda för att bli sårade båda två.
Vi sa att det är en sån som du man vill ha som pojk/flickvän. Vi båda kände att jag vill att detta skulle bli något så varför sitta o vänta i några veckor bara för att man SKA. Han är underbar och ger mig precis det jag alltid velat ha av en kille. Bekräftelse och massa kärlek. Han både säger och visar hur han känner och jag är såld! Så nu är han min pojkvän. Lite sjukt...för en vecka sen skulle jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag, en vecka senare, skulle vara tillsammans med någon. Men vad ska man göra?
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Kanske inte detta blir som jag tänkt mig heller. Den som lever får se!
hej alla glada
allt är bra med mig o jag är kvar i Lidköping hos Johan. Jag har det helt underbart och vill aldrig åka hem till min annars så tråkiga vardag. Saknar min kära katt Festis dock.
Jag tror att jag ska åka hem idag med tanke på att jag måste packa lite innan det är dax att flytta in till Karin o Ty i helgen...men det är ju egentligen inte så mycket att packa.
Vi får väl se hur det blir.
Jag tror att jag ska åka hem idag med tanke på att jag måste packa lite innan det är dax att flytta in till Karin o Ty i helgen...men det är ju egentligen inte så mycket att packa.
Vi får väl se hur det blir.
Det händer saker
i mitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt men när pusselbitarna faller på plats så kan det gå fort ibland.
Kanske lite för fort men det gör inget. Orkar inte tänka efter eller undra om det är rätt eller fel. Jag bara gör det som jag vill just nu.
För är det en sak jag lärt mig efter allt jag gått igenom så är det att man inte vet vad som kommer att hända. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är en sak om är säkert. Jag lever nu o tänker på konsekvenserna en annan dag.
Mår bra!
Kanske lite för fort men det gör inget. Orkar inte tänka efter eller undra om det är rätt eller fel. Jag bara gör det som jag vill just nu.
För är det en sak jag lärt mig efter allt jag gått igenom så är det att man inte vet vad som kommer att hända. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är en sak om är säkert. Jag lever nu o tänker på konsekvenserna en annan dag.
Mår bra!