♥

det är rätt konstigt hur en film kan få en på andra tankar. Eller på rätt tankar.
Jag såg en film där själva kontentan av filmen var typ:
Vill han ha dig så kommer han att göra allt som står i hans makt att få dig till att bli hans.

Och jag kan ju bara gå till mig själv...om hjärtat inte är med så kan man inte ge allt.
Jag gav allt för Ph men han gjorde inte det för mig. Man kan inte tvinga sig själv att tycka om någon bara för att man vill. Finns det inte där så finns det inte.

En kille berättade för mig att han var tillsammans med en tjej i över ett år o aldrig sa att han älskade henne. De gjorde slut och efter ett par månader träffade han en annan tjej och han kände nästan på en gång att han var tvungen att säga det till henne. Att han älskade henne.

Folk som varit rädda för att binda sig eller skaffa barn flyttar plötsligt ihop med en tjej o är föräldrar på ett år. Man förändras när man träffar den där speciella personen. Med det säger jag inte att det finns EN. Jag tror att det finns flera, men jag tror oxå att timngen måste vara perfekt och man ska ha varit med om saker i sitt liv för att det ska funka. Att man ska kunna känna så starkt. Att man ska veta hur det ska kännas. För att man upplevt hur det inte ska kännas.

Detta låter kanske lite flummigt men jag tror att jag har rätt. Och jag tror att filmen hade rätt...

Min nya vän Jossie berättar att hon träffat sin nya kille på FB och jag undrar hur tusan man kan träffa någon på FB

Jo...berättar hon...I den löjliga applikationen "Are you interested" (AYI) kommer det upp bilder på killar som oxå har applikationen. Så får man klicka på "SKIP" eller "YES I'm interested".
Det lät ju kul tänkte jag o la till den när jag kom hem...så har man något kul att göra på kvällarna i sin ensamhet. Titta på killar som tycker att man är snygg. Hehe.

Tyckte det var rätt kul, för alla som klickar YES på mig får jag en liten notice om. "blabla..har klickat yes på dig. Är du intresserad?"

Alla som känner mig vet hur kräsen jag är om hur en kille ska vara, men detta var ju enbart utseende. Så det var bara på skoj tänkte jag. Jag behöver ju aldrig träffa dessa människor så så pinsamt behöver det ju inte vara att klicka JA tillbaka. Vissa var ju snyggare än andra och en EN av alla dessa 1000-tals killar som klickade YES på mig var Johan.
Klart att det inte bara är utsidan som räknas men oh vad fin han var!!! Jag kommer ihåg att jag blev glad över att en så fin kille tyckte att jag var fin:-) Så jag klickade YES tillbaka.

Någon dag efter det såg jag att jag hade ett mail från honom. Eller mail o mail...det var en ";-)" så jag frågade honom vem han var. Hans svar blev att han bara var Johan...en vanlig kille från Lidköping som gillar musik o film o sånt. Sen den dagen pratade vi nästan varje dag..först via "AYI"mailen. Sen vanliga FB mailen o sen la vi till varandra på MSN och bytte telefon nr. Men vi sms'ade bara.

Vi pratade varje dag o det lixom pirrade till varje gång han loggade in o det första han gjorde var att skriva till mig. Men inget om att någonsin träffas. Vi hade bara så mycket gemensamt. Vi skrev samma saker till varandra, hade samma värderingar och när vi pratade med varandra så satt jag med ett löjligt flin på läpparna hela tiden.
Vi var så fruktansvärt lika!!! Hade jag inte veta om att jag inte vara skitzofren , hade jag fan trott att jag satt o pratade med mig själv!
Jag tänkte...kan denna människan bli min vän så har jag en vän för livet! Sen ska man inte hoppas på för mycket... Men jag måste få träffa honom!
Så jag tog mod till mig o skrev...så när får jag träffa dig då?
Svaret blev. När du vill!
Det tog väl nästan två veckor tills jag bokade biljetten till Lidköping. Höll på att bli sjuk tills att det var dax att åka men jag lyckades boka om biljetten som egentligen var bokad till fredagen. Tänkte...bara jag kommer dit så kan jag vara sjuk där. Blir jag sjuk innan, så kommer jag aldrig att komma iväg.

Detta var i torsdags och sen dess har jag vart på kärlekssemseter. Lite som när man åkte på charter o fick en semsterflirt. O mina semester flirter har ju faktiskt varit bra upplevelser allihopa...Per och några år innan det var det en annan kille jag träffade i tre månader.

Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna falla för en kille igen efter Ph. När det var som värst trodde jag att det var kört för min del o att jag skulle gå o tråna efter Ph o förbli ensam för resten av mitt liv.

Jag klev av bussen i Skara o han kom o hämtade mig med sin bil. Jag var så jäkla nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fan vad fin han var. Men konversationen flöt på utan problem o vi åkte hem till honom och lämnade mina grejer o sen åkte vi o handlade mat tror jag...kollade på film och sen var det kört!

Jag vet inte om man kan kalla det kärlek vid första ögonkastet...jag tror jag var lite kär i honom innan, bara av att ha spenderat timtal framför datorn med honom i en hel månad. Jag var lite kär i det jag trodde var Johan. När jag såg honom i verkligenheten fick jag det bara bekräftat typ.

Trots att jag försökte att låta bli att känna något, så låg det lixom o bubblade. Jag vågade inte riktigt...men jag fick berätta om Ph för honom...jag fick prata om mina rädslor och han fick prata med mig om sitt förflutna o tidigare relationer. Vi var lika rädda för att bli sårade båda två.
Vi sa att det är en sån som du man vill ha som pojk/flickvän. Vi båda kände att jag vill att detta skulle bli något så varför sitta o vänta i några veckor bara för att man SKA. Han är underbar och ger mig precis det jag alltid velat ha av en kille. Bekräftelse och massa kärlek. Han både säger och visar hur han känner och jag är såld! Så nu är han min pojkvän. Lite sjukt...för en vecka sen skulle jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag, en vecka senare, skulle vara tillsammans med någon. Men vad ska man göra?

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Kanske inte detta blir som jag tänkt mig heller. Den som lever får se!

allt är bra med mig o jag är kvar i Lidköping hos Johan. Jag har det helt underbart och vill aldrig åka hem till min annars så tråkiga vardag. Saknar min kära katt Festis dock.

Jag tror att jag ska åka hem idag med tanke på att jag måste packa lite innan det är dax att flytta in till Karin o Ty i helgen...men det är ju egentligen inte så mycket att packa.

Vi får väl se hur det blir.

i mitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt men när pusselbitarna faller på plats så kan det gå fort ibland.
Kanske lite för fort men det gör inget. Orkar inte tänka efter eller undra om det är rätt eller fel. Jag bara gör det som jag vill just nu.

För är det en sak jag lärt mig efter allt jag gått igenom så är det att man inte vet vad som kommer att hända. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är en sak om är säkert. Jag lever nu o tänker på konsekvenserna en annan dag.

Mår bra!

Jag ligger i min soffa som är min säng just nu.
I mitt lilla rum på några få kvadratmeter har jag idag bara slappat med Festis. Han sover mest o jag håller på o bli sjuk. Ska ta en alvedon...mot den eventuella feberna jag kanske har. Bäst o vara på den säkra sidan.
Jag ska ju åka till Lidköping på utflykt i helgen o fota.

Annars då...Jo jag har nog msn'at hela dagen tror jag.
Med
Johan som jag ska till i Lidköping
Jossie som är i Örebro nu
Jonas som har fått bilderna från deras konstert
och Line som bor i Olso.

Dagens MSN cittat går till Jossie som biddrog med detta underbara;

"Mitt internet är en HORA. Jag betalar, men hon släpper fan inte till..."

Det säger så mycket.

Nu ska jag klä på mig lite mer kläder...det börjar bli kallt.
Äta o sova. Blir frisk.

Kram på er alla

..ett litet klipp från Sveriges nationalfirande. Av Nationaldemokrater i Södertälje. Det såg fint och patriotiskt ut. Vilket jag tycker att det ska vara när man firar sin Nationaldag.

Jag har bott i Södertälje tills jag var 22 år och jag förstår till 100% varför man blir Nationaldemokrat när man bor där. Fan...jag hade kanske oxå varit det om jag bott kvar. För jag har råkat ut för "dem". Och faaan vad det bygger upp ett hat mot "dem" när de provocerar en.

Alla som kommer från Södertälje vet vad jag pratar om. Det är som en outtalad regel. Man hatar inte alla invandrare men de flesta jag känner känner såhär:

-Jasså de där jävla idioterna kommer här och tror att de har rätt att bara ta allt ifrån oss. Allt vårt, tar de. Och får de inte...så tar de det med våld. De skyr inga medel för att få det de vill ha.
Va? Om ALLA är sånna? Nä det finns ju en o annan som är ok, faktiskt jävligt schyst faktiskt. Men de flesta är ena jävla idioter alltså!

Så tyckte jag med och det var för att jag är född och uppvuxen där. Jag har sett hur "mitt Södertälje" har förändrats. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg hur det var innan. Innan "alla" kom och förstörde vår fina stad.

Säger jag att jag kommer från Södertälje nu så vet ALLA vad jag pratar om.
-Hej vart kommer du ifrån?
-Södertälje, du då?
-Södertälje jasså...oj fan. Mycket....eh...vad heter det...är det Turkar eller? De typ äger stan eller? Mycket kriminalitet.
Och jag skäms...för att jag kommer därifrån. Det ska inte vara så.

Nu...när jag flyttat, förstår jag att det inte är alla invandrarna i Södertälje som är problemet. Det är en viss del av invandrarna i Södertälje och andra invandrartäta områden som är idioter. Som missbrukar makt, förstör och misshandlar, våldtar och håller på med mafiametoder. DE borde få sota för det de gör. Inte Invandrare som grupp. Det är inte ALLA invandrare som är onda!

Många säger att det är regeringens fel att det blivit såhär. Att alla placerades ut på samma ställen och att det inte fanns jobb eller utbildning för alla. De hade ingenting att göra så det gjorde någonting.

Tänk själv om vi var tvugna att fly...eller bara ville flytta till någon som var bättra än det vi redan hade?
Så fanns det ett par platser i landet vi kom till, som hade Svenska skolor, seder, kyrkor, och om större delen av staden ägdes och sköttes av svenskar...Klart som fan att vi hade velat bo där!!!
Som hemma fast med bättre förutsättningar.

Något jag absolut aldrig skulle kunnat tänka mig, när jag bodde i Södertälje, var att ha en invandrare som pojkvän. För Invandrare var idioter. Och var just denna killen inte en idiot så kunde du ge dig fan på att hans pappa, morbror, bror eller annan släkting eller kompisar var det. Det ville jag inte involvera mig i.

Nu ser mitt liv anorlunda ut...sen jag flyttade från Södertälje.
Jag älskar mitt land och min pojkvän som jag älskar lika mycket är asiat vars föräldrar är invandrare i Sverige. De är inte som de idioter jag träffade i Södertälje. Nationaldemokraterna tror på kärnfamiljen och renrasiga familjer. Att man inte ska blanda.
Jag hoppas på en familj där vi får vara lyckliga, friska och fria...Inte "renrasiga". Det blir man inte lycklig av!
ND och många fler som inte vill vara ND men som ändå delar många av deras åsikter...måste förstå att det handlar om mäniskors som personer...inte ras eller ursprung som ställer till oreda i samhället.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta...jag ville nog bara skriva om det. Jag kanske längtar hem till Södertälje. Som det en gång var. Södertälje finns alltid i mitt hjärta. Men inte det Södertälje som det ser ut nu. Utan min barndoms Södertälje. Innan det förstördes av tiden.
När jag gick omkring på Domus, när mamma handlade grönsaker där.När det var vatten i fontänen utanför. När man åt på Åhlens restaurang på övervåningen efter man hade vart på stan o handlat. När jag gick till Simhallen på plask-och-lek. När simträningen flyttades till Granpark mitt i kallasta vinterna för att de skulle bygga om till Sydpoolen. När man kunde koppla av på Mälarbadet. Åka skidor i Ragnhildsborgsbacken. När vi varje vinter åkte skridskor på Måsnan. När vi byggra kojjor i Brunnsängsskogen innan de byggde Ritorp. Pulkabacken......

...och tur är väl det.

Hela mitt liv har jag letat. Hela mitt liv har jag alltid varit den som är utanför...inte tillhört någon eller hört hemma någonstans på riktigt. Inte riktigt varit som dem.

Vi alla vet ju, att när man växer upp så är det viktigt att vara som alla andra för, det är inte OK att vara anorlunda. Då ska man bli tillrättavisad. Hur många gånger har du själv inte justifierat ditt hån mot någon, mobbing, hat, med ett enkelt..."hon får ju skylla sig själv, hon är ju konstig", "han är ju inte riktigt riktigt han".

Självklart har du lika som jag, rätt till en åsikt. Men tänk efter vad du baserar din åsikt på.

Men vem är det egentligen som sätter denna norm? Om man nu då, som jag, är konstig och inte som alla andra...som går mot strömmen, passar inte in. Har man då inte rätt att vara här? Är det DIN uppgift som människa att se till att jag verkligen får reda på hur oönskad jag är av dig och (enligt dig) alla andra? För att jag inte passar dig?

Kanske kan det vara så att jag inte passar just dig. Visst det köper jag rakt av.
Du kanske inte gillar folk som mig. Inga problem.
Du kanske tycker att jag är ful, spinkig,vidrig, äcklig och kanske till och med outhärdlig att vara runt.

Jag tycker så illa om vissa människor jag med. Jag är som du.

Det handlar inte om att jag inte får säga eller skriva eller visa hur illa jag tycker om en person.
Det jag menar är bara att du, som jag, har all rätt att tycka så. Du som jag har även all rätt att säga detta på vilket sätt du vill.
Men att göra det till sin uppgift att se till att den person jag inte tål till sist inte tål sig själv är fel.
Jag får säga att jag hatar dig. Så länge jag inte får dig att hata dig själv.

Ibland krävs det väldigt lite att just göra det...få någon att hata sig själv.
De som fått höra hela livet att de inte duger...som på något sätt ändå lyckats ta sig upp igen ett par gånger till exempel. De personerna räcker det med att du knuffar till dem på rätt ställe så faller de ihop.
För att vi, jobbat så länge på att bygga dem så svaga.

Det tar lång tid. Många många år att någonsin kunna känna sig hel igen efter att bara en gång, varit på botten. Tänk då på alla de som är som jag. Inte som alla andra. Så många som är konstiga...så många av oss...men ändå så är vi ensamast i världen. För att vi oxå inte fattat att det är ok att vara onormal och faktiskt TROR på vad NI säger!

OM vi kan ta oss upp igen och lyckas göra det på riktigt så kommer vi aldrig låta någon trampa på oss igen. Aldrig låta någon ta oss dit ner igen. För nu, NU vet vi att vi inte är värda det.

Jag undviker att sätta mig i en situation där jag skulle träffa på folk jag inte klarar av. För problemet ligger hos mig. MIG!
Det är inte ditt fel att jag inte tål att se dig, att jag äcklas av dig eller inte tåls höra ditt skratt. Det är mitt fel. Och det är något som jag måste fundera på. Varför jag hatar dig?
(Om du nu inte gjort mig illa. Då förstår vi ju alla varför man kan tycka illa om folk.)

Men ändå...hur kan man vilja göra livet så jobbigt för en person som enligt en själv inte betyder någonting?
Kanke för att den personen försökte plocka isär mig. Försökte göra min mindre än vad jag är. Dessa är några av mina egna svar.

Jag kräver inte att någon ska tycka om mig. Jag kräver att bli behandlad med samma respekt jag ger dig. För att du inte ska hinna upprepa din åsikt om hur du känner om mig så går jag. Jag går och vet att där står du...stackars människa.
Fyld med så mycket skit och okunskap om livet, att du tror att jag inte är lika mycket värd som du för att jag inte är som du!

Okunskap om vad som räknas. Vad som gör en lycklig...att få vara hel. En hel människa känner inte ett behöv att plocka isär någon.
En hel människa önskar att alla vore så hel som hon.

tankar av Elin en vanlig fredag..........

Philip är o snörar med resten av syjuntan.

Själv har jag kollat på Varulvkaninens hämd. Den var dålig. Fattar inte hur den kunde slå Tim Burtons Corpse bride i Oscarsgalan för bästa animerade.

Ju mer jag sitter ensam och funderar desto osäkrare blir jag på mig själv. Det är rätt jobbigt. Jag påverkas av allt som hänt mig tidigare under mitt liv för det är ju på grund av det jag är som jag är idag. Dvs en rätt trasig själ egentligen. Det värsta med att ha blivit sårad tidigare i sitt liv är ju att allt ont som inträffat mig är jag ju NU beredd på.
Jag är fördomsfull. Jo visst det är jag. Men tänk er själva...förhoppningsvis är även du fördomsfull.
Om du tog modet till dig för att göra något, där du visste att det finns en möjlighet att du blir sårad. Du vågar göra detta och vad händer...? Du BLIR sårad. Skulle du då göra om samma sak om du fick tillfälligheten igen?

Vi kan göra det enkelt...istället för kärlek och relationer som ni säkert tänker på så säger jag så här istället.

Du har ett gigantiskt lejon framför dig. Lejon. Farliga. Skulle kunna skada dig ordentligt. Men det ser ju faktiskt ut som en katt, bara i större format. Kanske inte så farligt. Vågar man klappa?
Du går fram till lejonet...sakta, sakta. Försiktigt sträcker du ut handen...kanske hukar dig ner för att visa lejonet att du inte är farlig så att den inte ska attackera, du nuddar försiktigt och TITTA! Du klappar faktiskt lejonet!!! Herre gud!!! Vad var jag rädd för säger du och slappnar av. Vänder bort blicken för att kolla på de andra som inte vågade göra som du. Ropar lite till kaxigt dem Det var ju inte så farligt! Sen BAM!!!!!!!!!!!!!!!

Lejonet klipper till med tassen och djurskötarna och sjukvårdare får rycka in och du klarar dig därifrån med rivsår, ett blåslager ego och du är självklart mycket chockad. Detta akulle ju inte hända!!!
Med tiden försvinner revorna men de lämnar kvar rätt så fula ärr...
En dag hamnar du framför ett gigantiskt lejon. Inte samma lejon som förra gången. Lejon. Farliga. Skulle kunna skada dig ordentligt. Men det ser ju faktiskt ut som en katt, bara i större format. Kanske inte så farligt. Skulle du försöka klappa lejonet igen?

Tänk på den du